“En värld som heter Dylan”- skrivet av en bergslagsbo

På följande sida i Obladoo skriver Per Wiker om “när han blev ett ‘dylan-freak´”. Väldigt trevligt. Tom näst-intill gripande… Titeln på alstret är “En värld som heter Dylan”.

Skulle jag själv skriva om hur jag kom att bli ett hyfsat dylan-freak, så blir det inte lika intressant. Jag har inte haft några peak-ögonblick, mer vissa höjdpunkter. Jag växte sakta in i Dylansvärld. Som de flesta i min generation hörde jag Dylan först genom andras versioner – “Blowin in the Wind” med Peter,Paul and Mary, “Mr. Tambourine Man” med The Byrds. Några yngre bekanta i Dalarna fick mig att förstå, att texter som “A Hard Rain’s gonna fall” och “The Times they are A-Changin'” hade ett mer socialt upporiskt drag. En av dessa yngre bekanta, för övrigt en Dylan look-a-like, lockade mig att se filmen “Don´t look back”. (Mycket look/lock där!)

I Lund lyssnade vi ofta på “Don´t think twice is alright” innan vi gick ut (raglade ut) på dans. “It ain´t me babe” fastnade också som höjdarlåt, både text- och musikmässigt. Fortfarande framstod han dock inte som mycket bättre än Donovan och andra singer/songwriters.

I och för sig kan jag på dagen säga när jag hookades på Dylan. Men den dagen hade flera peaks:
1. tv-tittande på Stan Smiths vinst i fem set mot Ilie Nastase i Wimledonfinalen 1972 (4–6 6–3 6–3 4–6 7–5). En lysande match! Sökning på nätet visar att dagen var den 9 juli.

2. Läste en mycket intressant artikel om mål och medel i en mycket intressant bok “Politik och revolution”, en antologi sammanställd av Giuliano Pontara.

3. Lyssnade på Dylan och njöt när jag hörde “The Times they are A-Changin´”. Den passade så bra ihop med mitt då revolutionära sinne och boken ovan.

4. Åt en god middag med råstekt potatis, falukorv och rödvin. Vädret var vackert

5. Stack ut och dansade på AF. Och grejade en brud, som jag varit intresserad av ett tag.

Dagen var, och är, fortfarande en av mitt livs höjdpunkter. Och också början till ett mycket större intresse i Dylan. Började därefter köpa skivor av honom fram till hans religiösa period. Då jag var mycket-mycket negativ till religion öht, och hans musik dessutom inte spelades mycket på radio och jag samtidigt fick tre barn under åren 1982-1989 så låg han i träda under ganska många år.

Med Napster började ett nedladdande av sånger. Började höra en hel del av hans senare album. Läste om honom på nätet. Förstod att han även under sin religösa period gjort många bra låtar. Kort sagt mitt intresse återuppstod. Har nu ett hundratal låtar som jag hör på lite då och då. Köper böcker om Dylan. Köpt ett tiotal skivor av dylan samt några skivor av Wiehe och Totta där de tolkar Dylan de senaste två åren. Spotify gör också att man kan hitta många covers. Sådana kan också leda fram till att man (jag) uppskatta Dylan ännu mer.

Dock ännu inte börjat köpa bootlegs eller gått på Dylankonserter.

Share
Mushroom

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *