-... och hon är fullständigt frisk, frun, sade doktor Eldridge vänligt och klappade den liggande kvinnan mycket stilla på huvudet. Frisk och stark, stor och kraftig redan. Det är ingen fara med henne. Jag tror inte att någonting skulle kunna rå på henne, frun.

Barnaföderskan, en svettig och månblek kvinna som såg mycket liten och tunn ut i den stora sjukhussängen, lyfte en svag darrande hand för att skjuta undan läkarens, som var större och klädd med blonda hårstrån som såg mycket vita ut mot den bruna huden. En sköterska som stod vaksamt lutad mot de barmhärtigt svala dubbeldörrarna noterade det, och allt annat dessutom. Den hittills tysta barnaföderskans ögon, stora och mörka som på en döende fågel, hennes matta blonderade hår som låg styvt som sjögräs kring ett ansikte med plågade krusningar över kinderna och ner mot mungiporna... vått som sjögräs också, och svettlukten som steg i rummet påminde sköterskan om havet, ett instängt hav där den nakna solen värmde vattnet utan att någonsin låta det fly undan som ånga, och där namnlösa ansiktslösa saker simmade och krälade... men Herre Jesus, en sådan ohygglig värme! Sjuksköterskan blinkade, men hennes ögon sved bara värre. Hon trodde att hon kunde känna lukten av sin egen svett också, och doktor Eldridges, som om alla människor luktade olika, och stanken skulle stigga som ett fläckigt moln till lysrören under taket och stanna där. Luftkonditioneringen var död, och patienter och läkare skulle snart följa den till Andra Sidan. Hennes fötter kokade i de neutrala vita gummisulade skorna, och under hennes skalle kokade hjärnan. Ett av avdelningens solblixtrande fönster hade öppnats, som om någon hyste något hopp om att en vindpust skulle kunna leta sig in i sjukhusets glödande luft. Sköterskan såg inte ditåt. Utanför klinikens tegelugn glänste hustak och gator plågsamt under en himmel som var ett kistlock klätt med vitt siden.

Hon rätade på ryggen igen, och suckade lågt av lättnad när dörrens vita plast kändes nästan sval mot hennes skulderblad och rygg. Nej. Inte ens värmen fick distrahera henne. Hon skulle fortsätta... och det var det hon gjorde. Att notera. Hur kvinnan, som var den enda patienten i den här salen, blinkade med ögonlock som verkade sakna fransar. Hur hon log, matt och utan att orka uttrycka någon glädje... värmen fick själva saliven att jäsa, det måste kännas som om hennes läppar klistrade fast vid framtänderna. Ändå log hon, för det måste en kvinna göra när doktorn säger att hon har fött ett friskt barn. Och hon måste lyfta på huvudet, fast tröttheten känns som om den håller på att strypa en. Sådär ja. Och hon måste säga något.